verbaldiarre

fly.

vi är till hälften fyllda av besvikelser
jag har för länge sen tappat räkningen
vi är till hälften fyllda av hopp
men vi hoppar hela tiden tillbaka
vi sneglar bakåt
allt var mycket finare då
"du var mycket gladare då"
jag är en realist
du förskönar sanningen
jag tappar bort mig i dina drömmar
vågar egentligen inte hitta ut
du tappar bort dig alldeles för långt borta
du vill ha mer

jag hatar det.
hur kan man säga så?
det kan väl inte någon annan bestämma
om jag tyckte att det var så jävla roligt
då tänker jag skratta sönder mig
OCH DÅ SKITER JAG I OM HELA VÄRLDEN HÖR

Jag har aldrig varit införstådd i vad kärlek egentligen är. Jag har läst om det, om Romeo och Julias förbjudna kärlek, om Huckleberry Finns och negerslaven Jims platonska kärlek och om Eva och Adam spirande kärlek. Men vad är det egentligen? Är det att dricka gift för sin älskade, är det att oavsett vad finnas vid sin väns sida oavsett ursprung eller är det att bara vara glada med varandra eller är det kanske allt i ett enda stort paket, väl omfamnad av röda band? Men säg mig, vad är då olyckligkärlek? Olycklig-kärlek. Olycklig. Kärlek. Två ord tillsammans som enligt mig för med sig två helt olika budskap. Jag har läst att olyckligkärlek är kärlek från ena parten och inte kärlek från den andra. Men kan man då kalla det kärlek? Jag skulle nog endast kalla det olyckligt. Jag kommer själv ihåg när jag gick i tvåan. Han hette Robert och hade en pottfrisyr som man så fint kallar det men jag tyckte att han var fin i det. Han var fin i allt.  Jag gav honom ett kärleksbrev, ett av mina första och mest välformulerande. Jag fick inget svar. Sen var det ju Karl-Wilhelm, jag var så kär att jag glömde bort mig själv och andra i min omgivning. Efter år tillsammans gjorde vi slut på alla hjärtans dag. Jag fick en gitarr som han hade skrivit ”remember” på. Och visst gör jag det.

Jag kan för min värld inte förmå mig själv att sortera kärlek. Det finns endast en sorts kärlek och om det är ett påhitt eller inte tänker jag inte gå djupare in på. Kärlek är kärlek. Varför göra det svårare än så? Kärlek är jag-vill-leva-med-dig-i-resten-av-mitt-liv. Kärlek är att hålla handen, oavsett person. Kärlek är att få uppskattning av sin pappa och en lyckans tår av sin mamma. Kärlek är att få ett brev, ett brev med ett frimärke eller kanske bara ett litet ”jag tänker på dig” sms. Kärlek är musik och kärlek är min säng. Kärlek är alla mina vänner och min älskling. Kärlek är vad kärlek är för mig. Kärlek är vad kärlek är för dig, för er och för oss.  Kärleken är inte objektiv inte någonstans, kärleken kan endast vara subjektiv och subjektiv är mig, jag. Vad jag känner, tycker och vill. 

Man kan också säga att det finns något som heter kärlek för stunden. Det skulle jag dock vilja kalla ett rop på närhet. Då är frågan, är närhet kärlek? Jag skulle vilja påstå att det beror på. Kärlek beror på, närhet beror på. Det beror på omständigheterna och på de inblandade känslorna. Ett engångsligg- inte kärlek men närhet. Att drunkna i en famn som tillhör någon du håller av- närhet och kärlek.  Två olika betydelser kan bli till en.

Jag har läst ett utdrag ur ”Julie eller Den nya Héloise” där författaren och filosofen Rousseau skildrar sin syn på kärlek och äktenskap. Två brev skrivna av unga älskare som inte får gifta sig pga. klasskillnader. Julie är adlig och förälskad i sin privatlärare Saint-Preux som är av en enklare härkomst i och med detta är äktenskap helt uteslutet. Julie förklarar i sitt brev hur han ska smyga sig till henne på kvällen så ingen ser och Saint-Preux skriver ett brev till Julie där han reflekterar över deras nattliga möte och förklarar för henne att det är nu han vill dö. Han vill dö tillsammans med henne, han vill dö lycklig.

Att sätta regler för vem man får älska och inte älska är för mig både manipulativt och vidrigt. Jag är väl medveten om att det har funnits regler sen begynnelsen och det finns det än idag inom många religioner. Det är inte riktig kärlek om man inte själv kan bestämma vem man ska leva sitt liv med. Endast ens egna känslor ska bestämma. Ingen annan. För är det verkligen värt det? Ska man sätta upp gränser och regler som kan mörda? Regler som får ett ungt par att ta livet av sig bara för att få vara tillsammans. Se bara på Romeo och Julia, måste det verkligen sluta så? Det är kanske så kärlek ska sluta? I tragedi.

Äktenskapen var från början till för att sätta ihop två familjer för att bli starkare. Det hade ingenting med kärlek att göra. Idag har äktenskapet i majoriteten av fallen blivit något fint, någon som symboliserar en evig kärlek. Så tycker jag att det ska förbli, om ens det är nödvändigt.  Men om man nödvändigtvis vill ha ett skriftligtbevis på kärlek, ska det handla om att binda sig till någon man vill älska i resten av sitt liv och inte om en affärsangelägenhet.