verbaldiarre

woho. dagen blev precis utnämnd till världens sämsta dag.
okej. inte väääärldens sämsta dag. men sämst är den allt.
sov ungefär fyra timmar inatt (tack).
försov mig. jag fick springa till bussen.
och att springa till bussen är det värsta jag vet, då går jag hellre en kvart innan den går
och får vänta i 12 minuter.
Jag åt en halv kaviarmacka till frukost
utan smör, vi hade inget smör hemma!!
skoldagen började med religion
då vi tittade på en dokumentär om massmord av nyfödda flickor i indien
jag började skaka av ilska och tårarna fyllde mina jävla ögon (såklart)
sen kommer en liten håltimme på en och en halv timma ungefär
jag går runt, läser lite, pluggar lite försöker underhålla mig själv
eftersom jag är den enda i klassen som inte har lektion då
och den enda i hela skolan verkar det som.
sen har vi lunch, det kan man ju ändå tycka är en bra grej. men nej. 
en fet, stor, äcklig bit vegetariskpizza. döden.  
sen är det min älsklingslektion (aldrig i livet) Naturkunskap
och nu mina damer och herrar har jag en håltimme igen
innan engelskan börjar, som jag inte ens vet varför jag stannar kvar och går på

bäzt dag. blöh dag.

"Att hitta någon som verkligen förstår mig, det är inte ofta jag gör. Att hitta dig som har precis samma drömmar, visioner och tankar som mig, det är nästintill omöjligt. Men jag hittade dig, eller man kanske ska säga att du hittade mig. Du kom som en fläktande vind i min annars ganska tråkiga vardag, du lyste upp skolan som ingen annan förr har gjort. Vi är de enda som sitter ner på golvet i väntat på att lektionerna ska börja, vi har varsitt öra i iPodhörlurarna och nynnar tyst tillsammans.

Vi drömmer om att bo i paris i en liten, men dock så mysig lägenhet. Att dela samma garderob, att röka på våran underbara balkong, att festa tills man inte minns vad man gör, att dricka vin som smakar Frankrike, att köpa secondhand-kläder som inte går att ersätta, att leva på nästan ingenting, men samtidigt ha allting man behöver. Vi har samma smak angående så många saker, vi kommer till skolan klädda i lika dana skjortor, vi lyssnar på musik som betyder något. Som inte bara är en fin melodi, utan verkligen har något att säga. Vi lyssnar på texten och njuter och pratar och analyserar. Jag skrollar ner till Bob Dylans ”Mr Bojangels” på min iPod och du tittar förvånat på mig, du gillar just den låten med. Precis som jag. Vi hade bara varit vänner i några veckor men redan kunde jag känna vårat starka band.

Vi tycker lika om så många saker. Vi tävlar om att hitta något vi har olika åsikter om, nästan omöjligt. Förutom sockervadd och flipflops, jag gillar dem och du gör inte det. Vi pratar politik, sexualitet, knark, alkohol, tobak, känslor, värderingar, allt man kan komma på. Hur kan två människor se världen på samma sätt, ha identisk syn på så många saker som andra tycker olika om, hur kan det går till? Du är som jag och jag är som du och jag tror inte du vet hur mycket jag gillar oss. Hur mycket jag gillar vem jag är, när jag är med dig.

Vi försöker hitta saker vi skulle kunna bråka om, killar, kläder, svek. Allt känns så fjantigt när det kommer till oss, det skulle aldrig kunna hända.

Vi planerar en bilresa till Berlin. Vi gör en spellista på Spotify trots att varken du eller jag har körkort, men det spelar ingen roll allt löser sig alltid. Våra drömmar är stora och vi tar ut saker i förväg, men det är det som gör oss så jävla fina. Vi pratar om projekt som aldrig kommer bli av, men vi älskar att prata om dem som självklarheter. Vi har samma humor och skrattar högt. Vi pratar om våra sexuella erfarenheter lite för högt på caféen, så att de runt omkring oss blir obekväma, men inte vi. Vi skäms inte de vi är och vi skäms inte för oss. Vi ringer varandra skrattandes och gråtandes och återberättar händelser, vi känner med varandra och vi har en tillit som är starkare än allt. Du tillhör min familj och du är min syster, trots att vi inte ens har känns varandra i ett år.

Vi älskar kaffe, böcker, teater, cigaretter, kläder, acne skor, whyred klänningar, lp-skivor, gammal musik, vacker och provocerande konst. Vi älskar ironi och internskämt, att driva med folk trots att dem sitter brevid oss. Att skäma grovt med varandra, så att andra inte förstår om det är allvar eller skoj. Att prata poesi och djupa tankar och samtidigt kunna berätta om vad man inte gillar på sin kropp. Att försöka bli modellsmal, trots att man aldrig lyckas. Att känna varandra så bra att du vet att jag sover med mobilen avstängd för att jag är rädd för strålning i hjärnan och att jag vet att du sover med mobilen på för att du inte bryr dig. Du kompleterar mig och jag dig. Du hjälper mig att skriva och jag hjälper dig med matte. Vi skapar nya ord genom att sätta ihop ord som inte hör samman. Fittbra, ett ord som borde införas i ordlistan.

Vi älskar intelektuella människor och föraktar de dumma. Vi hjälper de som inte förstår, men tittar alltid på varandra för att söka stöd i situationen. Vi kan skratta trots att det inte låter utåt, det syns bara i våra ögon och det är bara vi som märker. Vi skrattar och åt varandras misstag, dåliga skämt och skrattar åt andras idioti som inte ser det som vi ser. Vi är elaka och underbara människor tillsammans, respektfulla mot varandra och mot andra trots att alla inte förtjänar det. Om vi hade varit killar hade vi varit vidriga, det vet vi båda.

Vi driver med varandra på msn, trots att det är det svåraste forumet att förstå ironi, men vi förstår. Vi hör varandras skämt och vi ser varandra fnissa, trots att vi inte är tillsammans.

S, när du berättade att du skulle flytta från mig gjorde det så ont. Det gjorde ont i magen, i huvudet, i benen, i armarna, i själen, i hjärtat. Jag visste inte vad jag skulle svara och du bad mig om en objektiv åsikt till situationen. Nu ångrar jag att jag inte var självisk, att jag inte skrek ”är du dum i huvudet, du får inte flytta”, jag ångrar det så innerligt nu. Jag ville stötta dig trots att jag visste att det skulle skada mig. Det är jobbigt att prata om nästa år, att du inte kommer vara här då. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det och allt i min kropp skriker ”NEJ”. Jag lyssnar på Rufus Wainwrights ”The Art Teatcher” och sakta rinner en tår ner för min kind och landar i min mungipa. Det är svårt att förstå att det är sanning, fast jag vet att det är det. Jag överväger vad jag själv ska ta mig till, det är svårt att tänka klart. Det känns tomt i mig, men samtidigt så överfullt. Jag känner mig rotlös och har svårt att se mig själv i klassrummet utan dig. De andra känns så gråa i jämförelse, då intetsägande.

Det känns som om du lämnar mig, men jag vet att du inte gör det. Jag vet nu hur mycket du betyder, något som jag egentligen borde insett för länge sedan."



Jag saknar dig varje dag.
Du finns i typ allt jag gör, i varje låt jag lyssnar på, i varje skiva jag spelar på min LP-spelare.
Jag kan inte låta bli att gråta varje gång jag läser detta
Jag är sjukt, jävla lycklig för att jag hittade dig,
och jag vet att dig kommer jag ha kvar för resten av mitt jävla liv.