verbaldiarre

Jag lämnar vårt skepp, vår sängbåt på öppet golv,
den blåa mattan leker hav, vårt skepp med kurs på lustens land kanske.
Vi var där, men nu lämnar vi skeppet,
korsar farleden, mot toaletten kanske.
du sätter på kaffe och sveper in din nakenhet i något frottéaktigt,
något smutsigt, som inte luktar som du, damm.
Jag ber dig ta av dig det, men kökets ljusa, rena luftfuktighet, där mjölken står på rätt plats
och bordet är avtorkat, är inte ett ställe där man klär av sig och blottar
någonting utom tandkött, du skrattar förläget
"Har du inte fått nog än?"

På armlängds avstånd, på bordbredds avstånd, jag når dig
men din hand säger åt min att den hellre håller runt kaffekoppen.
du stirrar ner i kaffets mörka brunn, som om du letade efter något.
Kanske tappade du ditt ena öga i den,
men när du tittar upp, ser jag att du har båda kvar.
bra.

Från början var det bara fingertoppar och ögon,
ögon som nästan, nästan vågade haka fast i varandra till något brännande.
Fingertoppar som letade och trevade sig fram till knappar.
Nu har du lärt dig hemligheten om min klänning
och du vet att jag älskar att bli kysst på ryggen.
Men från början var det bara lätta rysningar och lätta fingertoppar.

På armlängds avstånd lever vi, hand i hand utan att störa
eller såra, med ett lager stötdämpande, oförorenad luft mellan oss,
runt oss.

ibland möts vi bland insovna, inälskade lakan.
dä hud möter läppar.
du är så nära att jag inte vet var du slutar och var du börjar.
ögon ser inte men jag känner, du finns här
tills livet börjar om.

Jag släpper dina skulderblad, torkar bort svetten från din överläpp.
Du drar dig tillbaka, gömmer dig bakom kaffekoppen, in i ditt skal.
Du är på armlängds avstånd, men jag är här.