verbaldiarre

Nu har jag äntligen väntat klart.
Nu lever du inom mig, under min hud.
Precis som likmaskarna som kläcks i min hud
och krälar och äter sig ut.
Ut i mina ljumskar, på mina händer, på min rygg.
Krälar i mitt hår.

Jag kan ta ner någonting från himlen åt dig.
Bara inte stjärnorna. Så långt når jag inte.

Din lukt. Fräter i mina näsborrar som förångad syra.

Jag kan ta ner någonting från himlen åt dig.
Bara inte solen. Så långt når jag inte.

Din smak. Som arsenik och bittermandel, stympar min tunga.
Jag spottar ut den, den slår mot din nakna hud med ett plask
och färgar din rena hud röd.

Jag kan ta ner nånting från himlen åt dig.
Bara inte månen. Så långt når jag inte.

Din röst. En kniv som skär sönder mina trumhinnor.
En svullen böld som gör mig döv.

Jag kan ta upp nånting ur jorden åt dig.
Kall fuktig jord och feta fråa silkeslena daggmaskar.
Jag lägger dem och jorden på din mage,
brevid min avskurna tunga.

Din kropp. Mina händer försöker ta i den. Smeka den.
Den ena handen bränns till oigenkännlighet som mot glödgat järn
den andra fryser fast som vid iskallt stål

Jag kan ta något av mig själv åt dig.
Mina naglar har redan slitits loss med tång.
Om de inte varit bortslängda skulle jag lagt dem
brevid tungan, jorden och maskarna.

Ditt ansikte. Som om jag vore i vacuum, och
mina ögon trängde ur sina hålor
När jag försökte möta din blick.

Nu har jag äntligen väntat klart.
Nu tränger dina naglar igenom min hud.
Borrar sig genom, skrapar emot ben
som krita mot griffeltavla.